Allmänna Råd 2

Hur kan man skydda sig mot fästingangrepp?

 

För att minska risken att drabbas av en fästingburen sjukdom ska man försöka skydda sig och sitt husdjur från att bli biten av fästingar. Här följer några råd:

Om man vistas i fästingrik terräng, gör en daglig inspektion av både ”folk och fä”. Avlägsna fästingen så snart som möjligt. Det finns olika fästingpincetter på marknaden som gör det lättare att ta bort dem. Människor som vistas i fästingrik miljö bör använda heltäckande klädsel.

 

Vi använder oss av en spray som heter Renons och är till hästar. Det är ett flug/myggpreparat men vi har upptäckt att vi aldrig haft en fästing efter att vi börjat använda denna sprayen som bitit sig fast. Det skall sägas att vi sprayar detta varje gång vi går ut i skog och mark. Man kan även skaffa sig fästinghalsband eller droppar som man sätter mellan hundens nacke/manke. Det fínns en uppsjö av tillverkare och preparat.

 

Vaccin finns mot vissa av sjukdomarna, exempelvis TBE-vaccin för humant bruk. I Sverige finns idag ett nytt vaccin som heter Trilyme se mer här

 

Lever i tre år

Ixodes ricinus, ”den vanliga fästingen” är överförare av ett stort antal sjukdomar både hos djur och människa. Från det att äggen läggs tills fästingen är könsmogen tar det cirka tre år och fästingens liv består av fyra stadier. Första året lägger honan tusentals ägg. Larverna som kläcks från äggen ”äter ett blodmål” nästföljande år, faller till marken och utvecklas till nästa stadie, nymf. Efter att ha ätit ytterligare ett blodmål det tredje året utvecklas nymfen till vuxen fästing.

 

Lurar i gräset

 

Fästingen har inga riktiga ögon, men kan uppfatta ljus och mörker. Den kryper upp på ett grässtrå eller liknade och väntar på att ett värddjur ska komma förbi. När värddjuret närmar sig uppfattar fästingen vibrationerna i marken, ljusförändringar, värddjurets värme och koldioxiden i utandningsluften från värddjuret, och försöker då krypa upp på värddjuret.

 

Källförteckning:

Sveriges Veterinärtidning, Tema: Fästingburna infektioner. 1994, nr 7.

Veterinary Parasitology. Ed. GM Urquart et al. 1996, 2th ed.

Sveriges Veterinärtidning, Ehrlichia, Suppl. 30, 1999, nr 15.

_______________________________________________________________________________________________

 

Vaccinering

 

För att hålla de smittsamma sjukdomar som finns i Sverige på en så låg nivå som möjligt är det viktigt att alla hundar vaccineras. Alla valpar ska vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam lever-inflammation (HCC).

 

HCC

 

Smittkällorna är framför allt virushaltig urin och avföring. Genomgången HCC-infektion ger livslång immunitet. Infektion med HCC-virus sker via mun och näsa. I många fall tillfrisknar hunden efter 1 veckas sjukdom. I svårare fall ses tecken till ökad blödningsbenägenhet i form av punktvisa blödningar i slemhinnor, särskilt i munslemhinnan, blodiga diarréer, leverförstoring och ibland även blodblandad vätska fritt i buken.

 

På grund av levercellskador kan hunden hamna i koma (medvetslöshet). Cirkulationsstörningar kan ge upphov till chock och sjukdomen kan leda till hundens död. I mycket akuta fall kan hunden drabbas av plötslig chock och död utan andra föregående symtom.

Hundar som överlever får oftast ca 8-10 dagar efter de första sjukdomssymtomen grumlingar i ena eller båda hornhinnorna, "Blue eye". Denna grumling beror på ökad vätskehalt i hornhinnan. I själva verket har virus då nått ögonen och gett upphov till en immunologisk reaktion i främre ögonkammaren. Reaktionen bekräftar diagnosen HCC-infektion

 

Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter enligt vad din veterinär rekommenderar.

 

Valpsjuka

 

Valpsjuka är en luftvägsinfektion orsakad av virus, som ger rinnande ögon och näsa, kräkningar, diarré och neurologiska symtom. Valpsjukevirus betraktas som den vanligaste orsaken till kramper hos valp under sex månaders ålder.

 

Parvo

 

Parvovirusinfektionen uppträdde första gången 1978 och samtidigt i flera världsdelar. Den kom till Sverige hösten 1979. De flesta hundar som smittas med parvovirus blir inte sjuka. Insjuknande sker enligt litteraturen endast hos ca 20 % av de smittade hundarna. Dödligheten varierar mycket och kan påverkas av andra faktorer såsom parasitsmitta. Hundar med mycket låg eller hög ålder anses har högre risk att få parvo liksom parasiter och andra sjukdomar. Smittan sprids med avföring som innehåller virus. Infektion sker via mun och svalg, därefter tar tonsillerna upp viruset som därifrån transporterar viruset till lymfknutor och lymfvävnader i tarmen. Där sker den första virusförökningen. Sedan förs infektionsdugliga viruspartiklar ut i blodet och sprids bland annat till vissa celler i tunntarmslemhinnan. Där sker nästa virusförökning och den ger omfattande cellskador i tarmslemhinnan som ger upphov till diarré och blödningar i tarmen.

 

Kennelhosta

 

Vilka smittämnen ingår?

Flera virus och bakterier orsakar hosta hos hund. Hundens parainfluensavirus typ-2 och bakterien Bordetella bronchiseptica har, var och en för sig, i experimentella studier visats orsaka hosta hos hund. Andra smittämnen, som hundens adenovirus typ-2, hundens herpesvirus typ-1, mykoplasma-arter, streptokocker, pasteurella-arter, koliforma bakterier och pseudomonas-bakterier har också påvisats hos hostande hundar, men då främst som sekundärinfektion eller eventuellt bifynd.

 

Hundens parainfluensavirus typ-2 (CPiV-2) orsakar vanligen en relativt lindrig inflammation i övre luftvägarna men sprids lätt och kan snabbt orsaka ett typisk kennelhosteutbrott i en hundpopulation. CPiV-2 utsöndras från övre luftvägarna under den första hostveckan. Den smittade hunden utvecklar påvisbara antikroppar i blodet cirka tio dagar efter infektionen.

 

Hundens adenovirus typ-2 (CAV-2) är ett virus som är nära släkt med det virus som orsakar smittsam leverinflammation (HCC) men CAV-2 angriper huvudsakligen luftvägarna. Infektion med enbart CAV-2 orsakar vanligen inga påtagliga kliniska symtom men kan ge förstorade tonsiller och påtagliga förändringar i lungvävnaden. CAV-2 utsöndras under åtta till nio dagar efter infektionen. Antikroppar mot CAV-2 kan påvisas från fem till sex dagar efter infektionen och angriper då virus varför virusutsöndringen minskar påtagligt.

 

Hundens herpesvirus typ-1 (CHV-1) är ett virus som också anriper övre luftvägarna på hund men som vanigtvis inte orsakar tydliga kliniska symtom. CHV-1 anses inte längre vara någon väsentlig orsak till kennelhosta utan har större betydelse som dödlig infektion hos nyfödda valpar vilket beskrivs i en särskild text om "Hundens herpesvirus" på SVA:s webbplats.

 

Bordetella bronchiseptica är en bakterie som kan förekomma i luftvägarna även hos friska individer. I experimentella studier orsakar infektion med enbart B. bronchiseptica typiska symtom på kennelhosta framför allt hos unga hundar. Bakterien kan utsöndras från övre luftvägarna i tre till fyra månader efter genomgången infektion. Hundar som genomgår infektionen utvecklar antikroppar mot infektionen inom en vecka men antikroppsnivåerna minskar relativt snabbt.

 

Smitta överförs vid direktkontakt

 

De två smittämnen som anses vara de vanligaste orsakerna till kennelhosta, CPiV-2 och Bordetella bronchiseptica, överförs framför allt när en sjuk hund kommer i kontakt med en annan hund så att smittämnen kan överföras via nos-nos kontakt eller via hosta/nysning. Man kan också överföra smitta via gemensamma vattenskålar, föremål som hunden tar i munnen eller genom till exempel tandinspektion av flera hundar. I en svensk studie har vi visat att spridning av CPiV-2 gynnas av att hundarna deltar i tävlingar eller vistas på hunddagis medan Bordetella bronchiseptica sprids ändå, troligen på grund av att bordetella-smittade hundar är smittförande längre tid än vid CPiV-2 och genom att Bordetella bronchiseptica kan överleva länge i miljön utanför hunden, vilket inte gäller för CPiV-2.

 

En hund som haft kennelhosta är inte skyddad mot att få sjukdomen igen vid ett senare tillfälle.

En hund som har kennelhosta bör inte tillåtas träffa andra hundar eller vistas på hundklubben. I okomplicerade fall som beror på en virusinfektion är hunden inte smittförande mer än första sjukdomsveckan. Bordetella bronchiseptica kan dock utsöndras under många veckor, även efter det att hostan slutat. Problemet ligger i att skilja dessa infektioner åt!

 

Behandling av sjuka hundar

 

De flesta hundar med kennelhosta tillfrisknar utan behandling eller efter behandling med enbart hostdämpande medicin från veterinär. Hunden behöver lugn och ro och ska inte ansträngas under eller direkt efter sjukdomsperioden. Det är också lämpligt att kontrollera temperaturen på hunden åtminstone dagligen. Om hunden har kvarstående feber eller får feber igen efter några dagars hosta bör kontakt tas med veterinär. Detsamma gäller om hunden får påverkat allmäntillstånd eller får svårt att andas.

 

Vaccination

 

De flesta hundar vaccineras idag mot CAV-2 när de får sin vaccination mot valpsjuka och HCC eftersom HCC-vaccinet utgörs av en försvagad stam av CAV-2. Det finns även specifika vacciner mot kennelhosta. De skyddar inte helt mot infektion men lindrar de kliniska symtomen. Om hunden ska träna, tävla, vistas på hunddagis eller kennel är det en bra idé att låta vaccinera hunden. Prata med din veterinär om vad som är lämpligt för just din hund.

_______________________________________________________________________________________________

 

Skendräktighet hos tik

 

Om din tik blir nedstämd eller uppför sig konstigt efter löpet, så har det säkert en naturlig förklaring. Man räknar med att 40% av alla tikar drabbas av ett fenomen som kallas skendräktighet. Under denna period tror tiken själv att hon ska bli mamma och uppvisar såväl fysiska som psykiska symptom.

 

Skendräktighet är ingen sjukdom utan är tikens hormonella beredskap för att ge di och vårda valpar. Omedelbart efter att tikens höglöp (östrus) avslutas, inträder metoöstrus, en period som motsvarar dräktighetstidens längd. Den här perioden inträder vare sig tiken paras eller inte. Även om du inte parar din tik så kan hon alltså få symptom på dräktighet, skendräktighet.

 

Varför skendräktighet?

 

Varför blir då egentligen tiken skendräktig? För den nutida hunden fyller inte skendräktigheten någon funktion utan ställer oftast till besvär. I vargflocken har dock skendräktigheten en viktig funktion. Bland vargarna så är det endast flockens ledartik som får lov att föda valpar. Man antar att det fungerar på detta vis för att flocken blir starkast om endast generna från de sundaste och starkaste djuren (alfahanen och alfatiken) förs vidare. Om det skulle hända något med flockens ledartik så att hon inte själv kan ta hand om sina valpar, ska någon av de andra, skendräktiga, tikarna kunna gå in och ge di åt valparna i stället för mamman. På så vis säkerställs att just ledartikens anlag förs vidare till nästa generation.

 

Hur påverkas tiken?

 

De synliga tecknen på skendräktighet brukar uppstå ca en till två månader efter löpningen. Rent fysiskt kan tiken kan gå upp i vikt och hon blir då gärna svullen runt buken. Hon kan få juversvullnad och bilda mjölk eller ett tunt sekret i juvren. Ätstörningar är också helt normala. Ofta vill tiken inte äta alls under en period och då är det naturligtvis viktigt att du ser till att hon i alla fall får i sig vatten. Vissa tikar får istället ökad aptit.

 

Tikens beteende kan också påverkas. Hon kan få ett utpräglat modersbeteende; hon bäddar och bygger bo. Hon kan också vara allmänt rastlös och orolig. Det händer även att tiken adopterar allehanda ting, till exempel gosedjur och skor, som sina ungar. Dessa surrogatvalpar bör tas ifrån tiken eftersom de kan stimulera skendräktigheten. Tiken kan också blir nervös eller slö och ibland ses även en ökad aggressivitet, speciellt om hon tillåts behålla och vakta sina ”valpar”. De flesta tikar som blir skendräktiga får huvudsakligen de fysiska tecknen och blir kanske lite allmänt nedstämda under perioden. Det finns dock tikar som får direkta depressioner i samband med skendräktighet.

 

Öka motionen

 

Skendräktigheten varar oftast i flera veckor. Den kan vara ett problem både för hunden och för hundägaren. Förutom att hunden kan bli nedstämd, vilket orsakar huvudbry även hos ägaren, så kan tiken även få fysiska besvär. Ibland stimulerar tiken själv mjölkproduktionen genom att tvätta och ibland själv snutta på sitt juver. Mjölkproduktionen kan orsaka förändringar i mjölkkörtlarna. Med lite otur så kan den också leda till att tiken får juverinflammation, om symptomen inte behandlas direkt. Ibland får tiken även kräkningar under denna period. Varje tik kan reagera på olika sätt under skendräktigheten. Vissa visar alla tänkbara symptom medan andra endast visar ett eller ett par. Det är vanligare att en tik visar psykiska än fysiska symptom.

 

För att motverka att symptomen uppkommer, är det tillrådligt att öka motionen på hunden samtidigt som du drar ner ordentligt på maten. Med tanke på att många tikar är högt ovilliga att motionera under skendräktigheten och att vissa får ökad aptit, så kan det innebära en nog så utmanande uppgift. Även om det kan kännas hårt att vara sträng mot sin skendräktiga tik, måste man hålla i åtanke att det i slutändan är just för tikens eget välbefinnande som hon inte får ligga hemma på sofflocket och äta praliner hela dagarna - även om det råkar vara vad hon själv tycker att hon är bäst lämpad för under denna period.

 

Medicin mot skendräktighet

 

Det finns även en receptbelagd medicin, Galastop, som du kan få av din veterinär som motverkar skendräktighet. Denna är att rekommendera om din tik påtagligt påverkas av skendräktigheten. Den får dock gärna kombineras med ökad motion och tillfällig minskning på matransonen. Det verksamma ämnet i Galastop är kabergolin som långvarigt hämmar mjölkproduktionen och även påverkar symptom som hör samman med mjölkproduktionen. Biverkningar av medicinen kan bara övergående slöhet, att hunden inte vill äta och ibland kräkningar. För de tikar som lider av allvarliga besvär, uppvägs dessa biverkningar av att tiken får möjlighet att snabbare komma på rätt köl efter skendräktigheten och bli sitt vanliga trevliga jag igen. Om minsta tveksamhet råder om huruvida tiken faktiskt blivit parad under löpet, ska dräktighet uteslutas (till exempel genom ultraljud eller röntgen) innan medicinen sätts in, då den kan förorsaka abort hos dräktiga djur.

 

När din tik är skendräktig så ska du tänka på att försöka hålla henne sysselsatt och att ägna henne extra mycket uppmärk-samhet. Det kan mycket väl vara så att tiken genomlider en jobbig period och då behöver hon få ”skingra tankarna” och känna sig lite extra omhuldad och uppskattad.

_______________________________________________________________________________________________

 

Pneumonyssoides caninum - hundens noskvalster

 

Av Lotta Gunnarsson, avdelningen för parasitologi, SVA.

 

Bakgrund

 

Noskvalster, Pneumonyssoides caninum, är en parasit som lever i hundens nos och bihålor. Den första rapporten om parasitens existens kom från Michigan, USA 1940. År 1971 beskrev de svenska veterinärerna Dan Christensson och Claes Rehbinder för första gången fynd av noskvalster hos hundar i Europa. I dagsläget har förekomst av noskvalster rapporterats från i stort sett hela världen t.ex. Australien, Sydafrika, Japan, Kanada, Italien, Spanien, Finland, Frankrike, Iran samt flera olika stater i USA. Av okänd orsak är det framförallt i Sverige och i Norge som man anser att parasiten orsakar problem hos hundar.

 

Vid Avdelningen för parasitologi, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), pågår sedan 1995 ett forskningsprojekt med syfte att ta reda på mera om hundens noskvalster. Projektet finansieras med bidrag från SVA:s forskningfond, Agria, Göteborgs Jagtsällskaps stiftelse, Thure F och Karin Forsbergs fond, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Veterinärförbunds Forskningsfond, Stiftelsen Albert Hjärrefonden, Svenska Kennelklubben, Växjö Djurskyddsförening, Sällskapsdjursfonden vid SLU, Svenska Stövarklubben och Östsvenska Fågelhundsklubben.

 

Pneumonyssoides caninum kvalstret är oval till formen, svagt gul i färgen, 1,0-1,5 mm lång och 0,5-0,9 mm bred d.v.s. synlig för blotta ögat. Hanen och larven är något mindre än honan. Det vuxna noskvalstret har fyra benpar medan larven har tre. Trots att man känt till parasitens existens sedan 1940 är dess livscykel fortfarande till största delen okänd.

 

Förekomst vid obduktion

 

Noskvalster kan upptäckas i samband med obduktion om hundens näs- och bihålor öppnas. Christensson och Rehbinder undersökte i början av 70-talet 424 hundar i samband med obduktion. Åtta (2%) av hundarna var infekterade med noskvalster. I en liknande undersökning gjord i Norge 1993 undersöktes 248 hundar i samband med obduktion och man fann att 17 (7%) av dessa var infekterade med noskvalster. Inom ramen för noskvalsterprojektet vid SVA har 534 hundar undersökts vid obduktion. Noskvalster hittades hos 111 (21%) av dessa. Det förefaller således som om noskvalsterinfektion blivit vanligare i den svenska hundpopulationen. Orsaken till detta är okänd men en bidragande orsak skulle kunna vara att antalet hundar ökat under denna period. År 1960 uppskattades antalet hundar i Sverige till 314 000 och år 1999 till 800 000. Det är tänkbart att denna ökning underlättat smittspridningen.

 

Antalet kvalster per infekterad hund varierade i vår undersökning från ett enda upp till som flest cirka 250 stycken. De 534 undersökta hundarna varierade i ålder från 4 dagar och upp till 15 år. Den yngsta infekterade hunden var 4 månader och den äldsta 12 år. Det förefaller som om noskvalsterinfektion är vanligare hos hundar äldre än 3 år jämfört med de som är yngre. Däremot är det ingen skillnad mellan tikar och hanhundar. Etthundrafyrtiofem katter liksom 66 vilda rödrävar, två lodjur och en panda har också undersökts med avseende på noskvalster. Inga fynd har emellertid gjorts hos dessa djur.

 

Smittspridning

 

Man vet inte hur smittspridningen sker. Direkt smitta från hund till hund verkar trolig, eftersom man ibland kan se kvalster krypa på hundens nos. Eventuellt kan även indirekt smitta förekomma, eftersom parasiten kan överleva relativt länge utanför hunden. Våra egna försök har visat att noskvalster kan överleva i fuktig miljö i tre veckor både i rumstemperatur och i kylskåpstemperatur. I torr miljö dör de däremot inom ett dygn. De är relativt snabba: larvernas rörelsehastighet har uppmätts till 1 cm/s. De vuxna kvalstren är långsammare.

 

Symtom

 

Hundar med noskvalster kan uppvisa olika symtom men vanligen rör det sig om symtom från de övre luftvägarna i form av t.ex. nysningar, fnysningar, inåtvända dragningar och försämrat luktsinne. I en nyligen genomförd svensk studie av 70 hundar med konstaterad (n=25) eller misstänkt noskvalsterinfektion (n=45) var det vanligaste symtomet inåtvända dragningar. I en liknande norsk undersökning av 20 hundar observerades ett eller flera av följande symtom; klart näsflöde, nysningar, inåtvända dragningar, klåda i ansiktet samt försämrat luktsinne. Intensiteten i symtomen varierar, dels hos den enskilda hunden dels från hund till hund. Allmäntillståndet är oftast opåverkat.

 

Diagnos

 

I samband med obduktion är det lätt att ställa diagnosen noskvalsterinfektion, men när det gäller den levande hunden kan det vara desto svårare. I dagsläget finns det inte någon enkel och pålitlig metod utan oftast får djurägaren nöja sig med en sannolikhetsdiagnos och många hundar behandlas ”för säkerhetsskull”. Ibland kan diagnosen ställas genom att hundens näshåla spolas med t.ex. fysiologisk koksaltlösning eller genom inspektion av näshålan med endoskop. Detta kräver dock att hunden sövs. Det är därför uppenbart att det finns behov av en enkel och tillförlitlig metod för att ställa diagnos på den levande hunden. Vid Avdelningen för parasitologi, SVA, har vi studerat noskvalsterinfekterade hundar för att dels följa det kliniska förloppet, dels studera om cirkulerande antikroppar kan påvisas för att kunna utveckla och utvärdera en test (ELISA) för serologisk diagnostik. Blodprover togs regelbundet och 11 dagar efter det att hundarna smittats med noskvalster kunde antikroppar mot noskvalster påvisas hos de infekterade hundarna. Den serologiska testen ska vidareutvecklas så att veterinärer i framtiden förhoppningsvis ska få tillgång till en enkel metod att ställa diagnosen noskvalsterinfektion hos hund.

 

Behandling

 

Tidigare behandlingar innebar flera mer eller mindre riskfyllda och för hunden osäkra metoder, t.ex. givande av näsdroppar bestående av en lösning av eter och mineralolja eller inhalation av organiska fosforföreningar. Ivermectin (Ivomec®) föreslogs för första gången 1988 för behandling av hundar med noskvalsterinfektion. Sedan dess har flera författare rapporterat framgångsrika behandlingar av noskvalsterinfekterade hundar med ivermectin. Preparatet är dock inte registrerat för användning mot noskvalsterinfektion hos hund. En del individer inom framförallt vissa raser, som collie, shetland sheepdog och australian shepherd, är känsliga för ivermectin och dödsfall har förekommit. Under 1995 och 1996 genomfördes en klinisk prövning av milbemycin oxime (Interceptor®) som behandling mot noskvalster. Prövningen utfördes vid Regiondjursjukhuset i Strömsholm, Göteborgs Djurklinik AB och Institutionen för kirurgi och medicin, smådjur, SLU, i samarbete med Avdelningen för parasitologi, SVA. I studien ingick 70 hundar. Av dessa var 68 symtomfria efter avslutad behandling och de två återstående bättre men inte helt bra. I en norsk studie behandlades 20 hundar med samma preparat. Efter genomgången behandling var 17 av hundarna symtomfria och övriga tre var bättre men inte helt bra. Som nämnts har behandling av hundar med noskvalster tidigare inneburit risk för allvarliga biverkningar och i vissa fall även dödsfall. Resultaten från dessa två studier är emellertid lovande. Fördelen med milbemycin oxime är att det endast ger lindriga biverkningar och kan ges till alla hundraser.

 

Fortsatta studier

 

Den serologiska diagnostiken ska vidareutvecklas

 

Blodprover från olika delar av landet kommer att analyseras för att se om det föreligger geografiska skillnader vad gäller noskvalsterinfektion hos hundar i Sverige. I det obduktionsmaterial vi hittills studerat ingår framförallt hundar från Uppsala- och Stockholmsområdet.

_______________________________________________________________________________________________

 

Vad är E vitamin?

 

Vitamin E skyddar de fleromättade fettsyrorna mot nedbrytning i vävnaderna. Det har även betydelse för bland annat de röda blodkropparnas stabilitet. Varför är det så viktigt att skydda fettsyreprodukter från att bli härskna? Jo, eftersom härskna oljor tömmer musklernas förråd på E-vitamin och ökar därmed risken för skador på muskelcellerna. Dessutom kan härskna oljor orsaka tillväxtstörningar i skelettet hos valpar. Vi önskar verkligen att denna information skulle nå alla hundägare i landet!

 

Hur får vi i oss vitamin E?

 

Vi får framför allt i oss vitamin E från frön och vegetabiliska oljor, margarin, vetegroddar, gröna bladväxter, avokado, fullkornsprodukter, ägg och mjölk. härskna oljor tömmer musklernas förråd på E-vitamin och ökar därmed risken för skador på muskelcellerna. Dessutom kan härskna oljor orsaka tillväxtstörningar i skelettet hos valpar.

 

Hur kan vi då skydda oljorna från att härskna? Det som är väldigt viktigt är att tillsätta naturens egen E-vitamin i fettsyreprodukterna (syntetiska tokoferoler är billigare än de naturliga men inte lika effektiva). Fiskoljan skyddas ytterligare då vi blandar i en liten mängd vegetabilisk olja. I Nutrolin-produkterna använder vi dessutom endast oljor som är av tillräckligt hög kvalitet (läkemedels- och livsmedelskvalitet). Slutligen är vi måna om att förpacka de känsliga fettsyreprodukterna rätt: i aluminiumflaskor som förhindrar både ljus och luft från att komma åt oljan.

 

 

Vi säljer oljor på www.grandduchess.se

.