Kennel Dobgun´s

Hur kan man skydda sig mot fästingangrepp?

För att minska risken att drabbas av en fästingburen sjukdom ska man försöka skydda sig och sitt husdjur från att bli biten av fästingar. Här följer några råd:

Om man vistas i fästingrik terräng, gör en daglig inspektion av både ”folk och fä”. Avlägsna fästingen så snart som möjligt. Det finns olika fästingpincetter på marknaden som gör det lättare att ta bort dem. Människor som vistas i fästingrik miljö bör använda heltäckande klädsel.

Vi använder oss av en spray som heter Renons och är till hästar. Det är ett flug/myggpreparat men vi har upptäckt att vi aldrig haft en fästing efter att vi börjat använda denna sprayen som bitit sig fast. Det skall sägas att vi sprayar detta varje gång vi går ut i skog och mark. Man kan även skaffa sig fästinghalsband eller droppar som man sätter mellan hundens nacke/manke. Det fínns en uppsjö av tillverkare och preparat.

Vaccin finns mot vissa av sjukdomarna, exempelvis TBE-vaccin för humant bruk. I Sverige finns idag ett nytt vaccin som heter Trilyme se mer här

Lever i tre år

Ixodes ricinus, ”den vanliga fästingen” är överförare av ett stort antal sjukdomar både hos djur och människa. Från det att äggen läggs tills fästingen är könsmogen tar det cirka tre år och fästingens liv består av fyra stadier. Första året lägger honan tusentals ägg. Larverna som kläcks från äggen ”äter ett blodmål” nästföljande år, faller till marken och utvecklas till nästa stadie, nymf. Efter att ha ätit ytterligare ett blodmål det tredje året utvecklas nymfen till vuxen fästing.

Lurar i gräset

Fästingen har inga riktiga ögon, men kan uppfatta ljus och mörker. Den kryper upp på ett grässtrå eller liknade och väntar på att ett värddjur ska komma förbi. När värddjuret närmar sig uppfattar fästingen vibrationerna i marken, ljusförändringar, värddjurets värme och koldioxiden i utandningsluften från värddjuret, och försöker då krypa upp på värddjuret.

Källförteckning:

Sveriges Veterinärtidning, Tema: Fästingburna infektioner. 1994, nr 7.

Veterinary Parasitology. Ed. GM Urquart et al. 1996, 2th ed.

Sveriges Veterinärtidning, Ehrlichia, Suppl. 30, 1999, nr 15.

Vaccinering

För att hålla de smittsamma sjukdomar som finns i Sverige på en så låg nivå som möjligt är det viktigt att alla hundar vaccineras. Alla valpar ska vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam lever-inflammation (HCC).

Rabies vaccination görs efter det att valpen fyller 12 veckor. I samband med vaccinatinen köper man ett pass där veterinären fyller i vaccinationen.

L4 - Leptospiros vaccination brukas ges samtidigt som Rabiesvaccinationen och är numer viktig även här hemma i Sverige!

HCC

Smittkällorna är framför allt virushaltig urin och avföring. Genomgången HCC-infektion ger livslång immunitet. Infektion med HCC-virus sker via mun och näsa. I många fall tillfrisknar hunden efter 1 veckas sjukdom. I svårare fall ses tecken till ökad blödningsbenägenhet i form av punktvisa blödningar i slemhinnor, särskilt i munslemhinnan, blodiga diarréer, leverförstoring och ibland även blodblandad vätska fritt i buken.

På grund av levercellskador kan hunden hamna i koma (medvetslöshet). Cirkulationsstörningar kan ge upphov till chock och sjukdomen kan leda till hundens död. I mycket akuta fall kan hunden drabbas av plötslig chock och död utan andra föregående symtom.

Hundar som överlever får oftast ca 8-10 dagar efter de första sjukdomssymtomen grumlingar i ena eller båda hornhinnorna, "Blue eye". Denna grumling beror på ökad vätskehalt i hornhinnan. I själva verket har virus då nått ögonen och gett upphov till en immunologisk reaktion i främre ögonkammaren. Reaktionen bekräftar diagnosen HCC-infektion

Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter enligt vad din veterinär rekommenderar.

Valpsjuka

Valpsjuka är en luftvägsinfektion orsakad av virus, som ger rinnande ögon och näsa, kräkningar, diarré och neurologiska symtom. Valpsjukevirus betraktas som den vanligaste orsaken till kramper hos valp under sex månaders ålder.

Parvo

Parvovirusinfektionen uppträdde första gången 1978 och samtidigt i flera världsdelar. Den kom till Sverige hösten 1979. De flesta hundar som smittas med parvovirus blir inte sjuka. Insjuknande sker enligt litteraturen endast hos ca 20 % av de smittade hundarna. Dödligheten varierar mycket och kan påverkas av andra faktorer såsom parasitsmitta. Hundar med mycket låg eller hög ålder anses har högre risk att få parvo liksom parasiter och andra sjukdomar. Smittan sprids med avföring som innehåller virus. Infektion sker via mun och svalg, därefter tar tonsillerna upp viruset som därifrån transporterar viruset till lymfknutor och lymfvävnader i tarmen. Där sker den första virusförökningen. Sedan förs infektionsdugliga viruspartiklar ut i blodet och sprids bland annat till vissa celler i tunntarmslemhinnan. Där sker nästa virusförökning och den ger omfattande cellskador i tarmslemhinnan som ger upphov till diarré och blödningar i tarmen.

Kennelhosta

Vilka smittämnen ingår?

Flera virus och bakterier orsakar hosta hos hund. Hundens parainfluensavirus typ-2 och bakterien Bordetella bronchiseptica har, var och en för sig, i experimentella studier visats orsaka hosta hos hund. Andra smittämnen, som hundens adenovirus typ-2, hundens herpesvirus typ-1, mykoplasma-arter, streptokocker, pasteurella-arter, koliforma bakterier och pseudomonas-bakterier har också påvisats hos hostande hundar, men då främst som sekundärinfektion eller eventuellt bifynd.

Hundens parainfluensavirus typ-2 (CPiV-2) orsakar vanligen en relativt lindrig inflammation i övre luftvägarna men sprids lätt och kan snabbt orsaka ett typisk kennelhosteutbrott i en hundpopulation. CPiV-2 utsöndras från övre luftvägarna under den första hostveckan. Den smittade hunden utvecklar påvisbara antikroppar i blodet cirka tio dagar efter infektionen. 

Hundens adenovirus typ-2 (CAV-2) är ett virus som är nära släkt med det virus som orsakar smittsam leverinflammation (HCC) men CAV-2 angriper huvudsakligen luftvägarna. Infektion med enbart CAV-2 orsakar vanligen inga påtagliga kliniska symtom men kan ge förstorade tonsiller och påtagliga förändringar i lungvävnaden. CAV-2 utsöndras under åtta till nio dagar efter infektionen. Antikroppar mot CAV-2 kan påvisas från fem till sex dagar efter infektionen och angriper då virus varför virusutsöndringen minskar påtagligt.

Hundens herpesvirus typ-1 (CHV-1) är ett virus som också anriper övre luftvägarna på hund men som vanigtvis inte orsakar tydliga kliniska symtom. CHV-1 anses inte längre vara någon väsentlig orsak till kennelhosta utan har större betydelse som dödlig infektion hos nyfödda valpar vilket beskrivs i en särskild text om "Hundens herpesvirus" på SVA:s webbplats. 

Bordetella bronchiseptica är en bakterie som kan förekomma i luftvägarna även hos friska individer. I experimentella studier orsakar infektion med enbart B. bronchiseptica typiska symtom på kennelhosta framför allt hos unga hundar. Bakterien kan utsöndras från övre luftvägarna i tre till fyra månader efter genomgången infektion. Hundar som genomgår infektionen utvecklar antikroppar mot infektionen inom en vecka men antikroppsnivåerna minskar relativt snabbt.

Smitta överförs vid direktkontakt

De två smittämnen som anses vara de vanligaste orsakerna till kennelhosta, CPiV-2 och Bordetella bronchiseptica, överförs framför allt när en sjuk hund kommer i kontakt med en annan hund så att smittämnen kan överföras via nos-nos kontakt eller via hosta/nysning. Man kan också överföra smitta via gemensamma vattenskålar, föremål som hunden tar i munnen eller genom till exempel tandinspektion av flera hundar. I en svensk studie har vi visat att spridning av CPiV-2 gynnas av att hundarna deltar i tävlingar eller vistas på hunddagis medan Bordetella bronchiseptica sprids ändå, troligen på grund av att bordetella-smittade hundar är smittförande längre tid än vid CPiV-2 och genom att Bordetella bronchiseptica kan överleva länge i miljön utanför hunden, vilket inte gäller för CPiV-2.

En hund som haft kennelhosta är inte skyddad mot att få sjukdomen igen vid ett senare tillfälle.

En hund som har kennelhosta bör inte tillåtas träffa andra hundar eller vistas på hundklubben. I okomplicerade fall som beror på en virusinfektion är hunden inte smittförande mer än första sjukdomsveckan. Bordetella bronchiseptica kan dock utsöndras under många veckor, även efter det att hostan slutat. Problemet ligger i att skilja dessa infektioner åt!

Behandling av sjuka hundar

De flesta hundar med kennelhosta tillfrisknar utan behandling eller efter behandling med enbart hostdämpande medicin från veterinär. Hunden behöver lugn och ro och ska inte ansträngas under eller direkt efter sjukdomsperioden. Det är också lämpligt att kontrollera temperaturen på hunden åtminstone dagligen. Om hunden har kvarstående feber eller får feber igen efter några dagars hosta bör kontakt tas med veterinär. Detsamma gäller om hunden får påverkat allmäntillstånd eller får svårt att andas.

Vaccination

De flesta hundar vaccineras idag mot CAV-2 när de får sin vaccination mot valpsjuka och HCC eftersom HCC-vaccinet utgörs av en försvagad stam av CAV-2. Det finns även specifika vacciner mot kennelhosta. De skyddar inte helt mot infektion men lindrar de kliniska symtomen. Om hunden ska träna, tävla, vistas på hunddagis eller kennel är det en bra idé att låta vaccinera hunden. Prata med din veterinär om vad som är lämpligt för just din hund.

Skendräktighet hos tik

Öka motionen

Skendräktigheten varar oftast i flera veckor. Den kan vara ett problem både för hunden och för hundägaren. Förutom att hunden kan bli nedstämd, vilket orsakar huvudbry även hos ägaren, så kan tiken även få fysiska besvär. Ibland stimulerar tiken själv mjölkproduktionen genom att tvätta och ibland själv snutta på sitt juver. Mjölkproduktionen kan orsaka förändringar i mjölkkörtlarna. Med lite otur så kan den också leda till att tiken får juverinflammation, om symptomen inte behandlas direkt. Ibland får tiken även kräkningar under denna period. Varje tik kan reagera på olika sätt under skendräktigheten. Vissa visar alla tänkbara symptom medan andra endast visar ett eller ett par. Det är vanligare att en tik visar psykiska än fysiska symptom.

För att motverka att symptomen uppkommer, är det tillrådligt att öka motionen på hunden samtidigt som du drar ner ordentligt på maten. Med tanke på att många tikar är högt ovilliga att motionera under skendräktigheten och att vissa får ökad aptit, så kan det innebära en nog så utmanande uppgift. Även om det kan kännas hårt att vara sträng mot sin skendräktiga tik, måste man hålla i åtanke att det i slutändan är just för tikens eget välbefinnande som hon inte får ligga hemma på sofflocket och äta praliner hela dagarna - även om det råkar vara vad hon själv tycker att hon är bäst lämpad för under denna period.

Medicin mot skendräktighet

Det finns även en receptbelagd medicin, Galastop, som du kan få av din veterinär som motverkar skendräktighet. Denna är att rekommendera om din tik påtagligt påverkas av skendräktigheten. Den får dock gärna kombineras med ökad motion och tillfällig minskning på matransonen. Det verksamma ämnet i Galastop är kabergolin som långvarigt hämmar mjölkproduktionen och även påverkar symptom som hör samman med mjölkproduktionen. Biverkningar av medicinen kan bara övergående slöhet, att hunden inte vill äta och ibland kräkningar. För de tikar som lider av allvarliga besvär, uppvägs dessa biverkningar av att tiken får möjlighet att snabbare komma på rätt köl efter skendräktigheten och bli sitt vanliga trevliga jag igen. Om minsta tveksamhet råder om huruvida tiken faktiskt blivit parad under löpet, ska dräktighet uteslutas (till exempel genom ultraljud eller röntgen) innan medicinen sätts in, då den kan förorsaka abort hos dräktiga djur.

När din tik är skendräktig så ska du tänka på att försöka hålla henne sysselsatt och att ägna henne extra mycket uppmärk-samhet. Det kan mycket väl vara så att tiken genomlider en jobbig period och då behöver hon få ”skingra tankarna” och känna sig lite extra omhuldad och uppskattad.

Vad är E vitamin?

Vitamin E skyddar de fleromättade fettsyrorna mot nedbrytning i vävnaderna. Det har även betydelse för bland annat de röda blodkropparnas stabilitet. Varför är det så viktigt att skydda fettsyreprodukter från att bli härskna? Jo, eftersom härskna oljor tömmer musklernas förråd på E-vitamin och ökar därmed risken för skador på muskelcellerna. Dessutom kan härskna oljor orsaka tillväxtstörningar i skelettet hos valpar. Vi önskar verkligen att denna information skulle nå alla hundägare i landet!

Hur får vi i oss vitamin E?

Vi får framför allt i oss vitamin E från frön och vegetabiliska oljor, margarin, vetegroddar, gröna bladväxter, avokado, fullkornsprodukter, ägg och mjölk. härskna oljor tömmer musklernas förråd på E-vitamin och ökar därmed risken för skador på muskelcellerna. Dessutom kan härskna oljor orsaka tillväxtstörningar i skelettet hos valpar.

Hur kan vi då skydda oljorna från att härskna? Det som är väldigt viktigt är att tillsätta naturens egen E-vitamin i fettsyreprodukterna (syntetiska tokoferoler är billigare än de naturliga men inte lika effektiva). Fiskoljan skyddas ytterligare då vi blandar i en liten mängd vegetabilisk olja. I Nutrolin-produkterna använder vi dessutom endast oljor som är av tillräckligt hög kvalitet (läkemedels- och livsmedelskvalitet). Slutligen är vi måna om att förpacka de känsliga fettsyreprodukterna rätt: i aluminiumflaskor som förhindrar både ljus och luft från att komma åt oljan.